Patrickalexander’s Blog

En av Anton Abeles kampanj-videon

http://www.youtube.com/watch?v=OdcaWD9BuNw&feature=player_embedded

Soran Ismails kommentar

Käre Gud,

Jag har funderat och kommit fram till att jag inte är stark och jag kan inte bära på alla de bördor världen för med sig. Jag är inte en superhjälte som kan bära på världen i mitt stilla sinne. Jag försöker definiera den gyllne medelvägen så gott jag kan, men det är inte alltid lätt. Nångång har jag svårt att tygla mitt oroliga sinne och svårt att placera in mig i massan. Jag vill inte göra mig blind igen med utopistiska planer om hur jag borde vara och göra. Jag vill istället se den nuvarande stunden och agera så gott jag kan och göra det bästa jag och mina gåvor kan åstadkomma. Jag låter så mycket kallt och meningslöst penetrera mitt försvar, medan jag cyniskt och föraktfullt stänger ut så många välsignelser. Jag bryr mig alltför mycket vad den andre tänker om mig och vad denne kunde tänka om mig. Jag bryr mig dessutom för mycket om såna människors åsikter som inte kommer med något gott eller uppbyggande. Varför bry mig om ord och åsikter som kommer från vassa tungor, när jag inte kan på något sätt bygga mitt liv på sådana påståenden. Jag vill inte se ut som en dåre i världens ögon, men jag kommer troligtvis att göra det om jag vill leva ett gott liv. Ett kärleksfullt hjärta stöder och bygger upp, medan ett kallt hjärta inte kan se det goda, utan bryter ner det hoppfullt avvikande. Jag vägrar att leva i en kall värld där man sakta men säkert sjunker in i döda rutiner, där inget hopp och inte någon kärlek kan kännas igen.

Jag kan inte vara en superhjälte, fastän jag så gärna ville göra allting rätt. Jag har bara ett hjärta, den klarar inte av att bära andras bördor och synder. Jag kan gråta med de som gråter och glädjas med de som glädjer sig, men jag kan inte ta till mig all sorg och skam, det klarar inte någon av. Det finns liv också före döden och det kan vi alla ta vara på, istället för att göra oss så likgiltiga och kalla. Det som man har i hjärtat talar man och har jag ett kallt hjärta, så kommer jag sakta men säkert bryta ner mig själv och andra i min omgivning. Det märks inte direkt och jag kan hitta på lögner om att det bara är normalt, men det kommer ändå att bryta ner mig. Du vet ändå allt detta redan, så jag inser att större delen av detta brev är mera åt mig själv. Jag kan inte göra såhär längre mot mig själv. Jag orkar inte med bördorna som världen och mitt sinne sätter på mina axlar, kan du ta dem istället? Hjälp mig att se skönheten med livet igen. Allt från en god stund med en kopp kakao som mamma brukade laga åt mig när jag var liten till den iver och förväntan man hade när man väntade på ett nytt dataspel eller en ny skiva. Låt den glädjen, mysigheten och ivern ta över mitt cyniska och kalla hjärta.

P.S. Nightwish och Apocalyptica rockade och berörde. Tack för det.

Mvh,

Patrick

Den 20:e juli tog jag och min resekompanjon flyget till Danmark. Syftet med resan var att i första hand besöka Metallica-konserten i Köpenhamn och sedan nästa dag gå runt i staden för att se vad den hade att erbjuda. Konserten tog plats i Forum samma kväll och var den första spelningen av fem som skulle hållas i Danmarks huvudstad. Resan till Danmark gick riktigt smärtfritt, trots att det var första gången jag var reste med flygplan. Dessutom fick jag göra det två gånger samma dag. När vi hade tagit oss till Forum och väntat iaf två timmar på huvudbandet, så var vi båda redan ganska trötta. Det kunde ha varit bättre om man hade anlänt till staden dagen före och vilat ut ordentligt. Nästa dag  hade man då haft mera energi och bättre koncentrationsförmåga att ge järnet på konserten och fått ta emot honung för öronen. Liknelsen med honunget låter lite klibbigt, men idén med det är att förmedla faktumet att händelsen var något positivt. Jag fick använda mina resterande krafter för att sjunga med och vifta med knytnäven i luften. Metallicas medlemmar har med åren blivit väldigt sympatiska och positivt laddade äldre herrar. Mycket inspirerande.

Metallica – That Was Just Your Life

Like a siren in my head that always threatens to repeat
Like a blind man that is strapped into the speeding driver’s seat
Like a face that learned to speak, when all it knew was how to bite
Like a misery that keeps me focused though I’ve gone astray
Like an endless nightmare that I must awaken from each day
Like conviction, a premonition, not worthy of so I deny …… I deny

I blind my eyes and try to force it all into place, I stitch them up, see not my fall from grace
I blind my eyes, I hide and feel it passing me by, I open just in time to say goodbye

Almost like your life,  almost like your endless fight
Curse, the day is long, realize you don’t belong
Disconnect somehow, never stop the bleeding now
Almost like your fight and there it went
Almost like your life

Like a wound that keeps on bleeding to remind me not to think
Like a raging river drowning when I only need a drink
Like a poison that I swallow, but I want the world to die
Like a release from a prison that I didn’t know I was in
Like a fight to live the past I prayed to leave from way back then
Like a general without a mission until the war will start again …… start again

Like a touch from hell I feel how hot that it can get if you get caught
Like a strike from heaven turns that key that brings you straight down to your knees
Like a touch from hell to feel how hot that it can get if I get caught
Like a strike from heaven turns that key that brings you straight down to your knees

Almost like your life, almost like your endless fight
Curse, the day is long, realize you don’t belong
Disconnect somehow, never stop the bleeding now
Almost like your fight and there it went
Almost like your life

That was just your life

Idag på dagen vandrade jag mot Tritonia(jag talar inte nu om något fantasiland, utan biblioteket på Brändö heter faktiskt så) och under tiden började jag fundera om framtiden och mina möjligheter. Upplevde iaf då i stunden att tillvaron är ganska olidlig, med tanke på studierna och situationen i allmänhet. Livet i Vasa är annars kul och en gåva, som t.ex. vännerna och “arbetet” med musik. Detta läsår har dock varit en ny väckelse och en mera fokuserad målmedvetenhet har blommat ut, så att säga. Läsåret 08-09 är egentligen det första året för mig, som har innehållit större ambitioner för att studera. Detta har dels sin grund i inträdesförhören sommaren 08. Jag har samlat ihop en hel del kurser, men vet inte riktigt till vilket ändamål och till vilken examen jag skall använda dem.

“Can’t find my way home
Can’t find my way home
And if I stay here too long now
I may never find that place where I feel like I belong
Can’t find my way home”

The Way Home – Neal Morse

Jag tänkte på denhär delen av sången “The Way Home”, när jag planerade/utvärderade min framtid inför sommaren/hösten 09. “Varför har du inte gjort något tidigare”, kan jag tänka mig er fråga. Det beror mest på att jag inte har haft en klar målsättning eller har inte lyckats med mina planer tidigare. Det gäller att försöka tills man lyckas, något annat resultat är inte tillfredsställande. Förändring behövs, för “tillfredsställande är inte det första ordet jag tänker på när jag reflekterar över min situation i Vasa. Fastän inte allt är på sin plats, så menar jag inte att resan skulle konstant ha varit knäckande eller fylld med depression. Nej, inte alls. Senast igår spenderade jag en givande kväll tillsammans med bönegruppen och kanske detta tillfälle gav inspiration och en gnista som ledde till detta blogg-inlägg. Förändringen kan innebära endast en förberedande mental vårstädning inför hösten eller så en flytt till Åbo, med fortsatta studier där.

Åbo har mer eller mindre funnits nånstans under ytan av mina drömmar, som en möjlighet och som en chans för nya möjligheter. Å andra sidan har jag varit rädd fär att göra ett sådant val. Jag har ju min värld hit i Vasa, mina vänner och musikverksamheten. Det verkar iaf för mig att jag skulle överge mitt liv och mina drömmar, för att börja pånytt i söder. Kanske det är det som skulle behövas för att leva igen. Det är så lätt att lämna kvar för att det är så bekvämt och tryggt, men det betyder ju  inte att det är en orsak för att stå stilla. Det kan ju hända att det inte finns utrymme eller utmaningar för att kunna växa. Jag har nog en hel del projekt på gång och har möjligheter att utvecklas här i Windy City, men om jag inte känner mig helt lycklig just nu, så måste det ändra.  Musikern Neal Morse kände sig tom och misslyckad fastän han hade framgång inom musiken. Det fanns inte ändå någon substans eller glädje i det han gjorde, så han övergav allt det och sökte efter Gud. I princip gav han bort sitt liv med alla hans drömmar, för att sedan få tillbaka det och så mycket mer.  Jag har ju nyfödda ambitioner inom studierna och musik-”karriären”(observera citationstecknen). Vad kan Gud ha förberett för mig? Kanske det är därför jag inte känner mig så lyckad just nu för att jag befinner mig vid en kontrollpunkt och det finns något bättre annanstans?

Slutet jag söker efter är egentligen en början. Jag brukar vara rädd för slut, för då kan det innebära avslutandet av det goda. Jag har sällan kommit underfunn med att det kan vara en dörr till något annat och bättre. Let the journey begin… end… continue? Helt hur man ser på saken.

Genesis – Follow You, Follow Me

Phil Collins sjunger och spelar trummor, ganska stiligt.

I was listening to a Dream Theater song called “The Way It Used To Be” and thought it can serve as a title for this post. The songtitle does sum up the theme of some of the thoughts and reflections I’ve had more or less from time to time. It’s sometimes nice to be nostalgic and revisit the memory vault. Occasionally it’s not always like that, but something more. A longing of somekind.

This Easter turned out to be one of the more brilliant highlights of this year, though the actual celebration and me reflecting on it was very minimal. This weekend did however serve as a source of inspiration and was spiritually uplifting. It was great to see many familiar faces again that had gathered to a celebration of something. Fellowship comes first to my mind. It was just like the way it used to be.

I read a statement last week that presented the idea that a clean home is a sign of having no life. Of course I tried to see past the humor part and think about the fact that it also might reflect a kind of mentality. I’ve heard similar statements before, that sort of divides the fun stuff and the less fun stuff. Depending on how much time you spend on each side, determines the outcome of you either having a life or not. This is usually said jokingly, while still feeling a bit on the down side. I wonder why having a clean house is a sign of having no life, since the very house itself and the cleaning part is part of ones life and a very convincing sign of it. Perhaps cleaning is something that you don’t want to identify as fun, but it’s still something you have done using your share of time. Even if we don’t think too much about it, when we say “I have too much time and I have no life”, it still affects our thinking. Why do such a  division e.g. between fun and work? What I really want to say is that I have a life and I have my share of time to spend. It doesn’t matter whether I clean or watch a movie, it’s all connected. We Westerners are affected a lot more by our culture than we want to admit. How efficient are we with our time? Do we hurry to do stuff only to miss out on life? We have to do alot to be worthy or to be able to say that we have a life?

I guess I could learn a lot of  how it used to be, when I was a child. I didn’t really think about which of my activities could be included into the “having a life”-category, I just lived.

Last week I was walking home from the university after a quite long day filled with theology, ethics, music and sociology. I wasn’t to keen on the idea and possiblity to go straight home and try to cook something together of something that lingered in the kitchen cupboards. I began contemplating on a plan that would involve a detour to the grill relativley near my place and get my dinner from there. It didn’t take long ’til I was convinced that there was no other way of aquiring my late meal. Once I got there I ordered a meal of sausage-potatoes(makkaraperunat) and told the grill-guy I was taking it with me. While I was waiting for my sausage-potatoes, a couple with kids had found their way to the grill and as you can imagine there was some noise to be expected, especially during the intensive negotiations between the parents and the children about what food they should get. As they discussed this, my meal was ready and the grill-guy asked me something. I assumed he was just checking if it really were so that I wanted to take my meal with me, so I said yes. Quickly after that I realized that he had actually asked  if I were to eat my sausage-potatoes at once, on the spot. Well, somehow I didn’t really try to correct my error, but instead thought that I might just aswell eat the delicious pile right away. After a while of eating I decided to take a walk in the city, while eating my food and listening to Red Hot Chili Peppers. That was something new and refreshing for me to do.

Maybe I should be more quick to correct errors, like saying to the grill-guy that I actually wanted to take the meal home. On the other hand, I don’t really want to make a fuss about things in situations like these. I actually had no problem eating outside. In this situation it opened up new ways to explore. I don’t claim that we should take everything as it comes, but in some cases stepping outside our headstrong plans or routines, might open up new and refreshing situations.

The winter has been colder these past few days here in Windy City. The beautiful wintry city mixed with the sunshine just inspires me on many levels, mainly in music and breathing. Though it is very cold outside and you will get sick if you hang outside for too long, it’s still so cool and refreshing.

One thing I’ve been thinking about is conviction. If you react strongly to something that someone says because you think he or she is wrong or atleast very inconsiderate, is it then a mere reaction or a conviction? For example, let’s say that I’m against racism. Do I really say it because it’s so trendy or am I truly wanting to say that it is completely wrong and has to be cut off from our lives. Sure, most of us who say that racism is wrong, wants justice for our fellows and maybe we don’t want to go any further than just the statement, because we’ve got our own lives to attend to. My point being that if we have something we think is right or wrong, then A) shouldn’t it be something we have thought about and considered the possible reasons why it is so and B) shouldn’t it be an integral part of our lives? When do our real opinions stop and our pretentious opinions,  that are merely attached to trends and time, start? Well, something to think about for a debate or a situation where trendy opinions are present, but might be of no essential value. Speaking of debates, they are more likely to become interesting and entertaining drama than a actual breakthrough, if there is no common ground to share.

This song makes my heart and mind lighter. Maybe it’ll make yours too.

With Every Light – Smashing Pumpkins

Taking over
We’re taking over
Throw the weight up off you shoulders now
That we can show our love
It’s almost over it’s almost over
No more war and no more soldiers
To stand against his love
Away with all the troubles that you’ve made
Away with waiting for another day
Away

And every light I’ve found
Is every light that’s shining down on me
I’m never alone

I had a dream this night. I dreamed that it was spring and I was surprised by it, since it should be winter. I didn’t mind though, I sort of felt a relief instead. I thought something like “Well, we’ve had winter for some time now, so this is good”. Then the dream got bad. It was a dream/nightmare combination. Don’t know what it could mean or what it tells about me. Atleast for now. The good thing was that I almost could feel the spring or summer in that dream and it felt alright. Don’t get me wrong. I don’t mind the winter weather, it was just a nice change.

Eric Bibb – In My Father’s House

Right now I’m in Turku, while contemplating and writing this entry in my journal. The title comes from a Steve Hackett song I’m listening to at the moment.

So far the “Christmas vacation” has been good, though I’ve been a bit troubled by my studies and existential questions. Once again. Who wouldn’t think of those things once in a while? I do it quite often nowadays, which is a good thing. Though, I should put some energy on adventures and discovery, rather than just sit and wonder about things. Does this sound familiar to you? Have I mentioned this before? I think I have. Anyway, I have a lot of options regarding the plan on how I will continue my studies from now on. It’s just frightening when I regard the possibility that it might not go as I planned. Most frequently I’ve had some experience in that front this summer. Just because my plan would go awry, doesn’t mean that I have failed and have to move on to settle for something else. “Why do we fall Bruce? So we can learn to pick ourselves up again“, said Bruce Waynes father in Batman Begins. I believe it just might not be the right time for it at that specific point or then something else, something bigger and better awaits me in the future. Maybe the reason why we can’t always see or imagine the big picture right then in the middle of the heat is that we might be so impatient, that we plunge into the best possible possibility that appears. Then again I don’t mind an adventure even if it’s not exactly the main thing I should do, it’s not bad to learn some additional info.

I went to town today and my soul felt a bit off tune. Maybe I was trying to be superman again and figure out all the problems in the world, maybe I was scared that my studying might just as well be a lost cause and maybe I just let to many outside things and attitudes affect my personal life. When you get into to a mental state like this, it’s better that you take a mental vacation and remember that you’re not the one to carry all the burdens and certainly not the one to figure out your own life in a second. Today I remembered something a pastor said when I was in Stockholm this year. I don’t remember the exact words, but he said something like that you shouldn’t make major descisions on a friday afternoon, when you’re exhausted. Instead you should make those plans on a Sunday morning, when you have attended church and feel encouraged and inspired. So basically, we shouldn’t think too much and plan our lives when we’re tired and feel down, because right at that moment we should be reloading our batteries for future days.

About a month ago, I went to the cinema in “Windy-city” to see the new Max Payne-movie. It was alright, cool details and stuff like that. Though being visually satisfying, the story in turn was too loose compared to the computer game. Maybe I unconsciously expected an 8-hour movie, though it seems very unlikely to cram a big story into a 100-minute movie. It was one of the better shooters I’ve seen, but it was way too rushed and maybe fell too much into the “Hollywood-exaggeration-to-secure-good-sales”-hole. None of the Finns that initially worked on the computer game were involved in the making of the movie as far as I know.

The movie was like a bad sequel, though being the first movie. Too much exaggeration, atleast for my taste. Maybe I’m not a 2000 A.D.-person, that needs everything too much and too often. There’s a need for balance and reason. There are good sequels though, like “Aliens” for instance. There wasn’t too much repetition of the first movie, instead they took it into a new direction.

On the way home from the movie theatre, I had the same feeling I usually have when overwhelmed with the whole experience and the content. I have some sort of inner wish that my life could be like the movie, or at least I could have the attributes of the main character and that my life would have some purpose, other than just attending my personal needs. Then again wishing like that sort of extends the “attending my personal needs “. I guess most of us wish at some point of their lives, to have some kind of meaning and not have to be confused or possibly feel empty and numb on a regular basis. Actually, we don’t have to walk around and dream to have a movie-like life with a meaning. We do have a meaning and we have the greater part of writing some of the greater plot twists in the script for the movie. So if we are not satisfied with our routine-filled life, does that mean we have a dry period in our writing and visioning? Or does it just mean we are too lazy to do something more than just using the same set of movie-clichés?

I know one thing for sure that if you try to cherish the more simple and cosy moments in your life, you will most likely get a broader view of the meaning of life. Then there won’t be a constant need for that over-exaggerated scene. Observe “constant need”.

Tomorrow is Finland’s 91^st birthday, so I will post a video of a Finnish band. This is “Älä Mee” by Sir Elwoodin Hiljaiset Värit.