En Bra Dag

Igår var en bra dag. En promenad i Vårdbergsparken, kaffepaus på Café Gesällen (rekommenderas) och sedan en shoppingrunda. Allt detta i gott sällskap. En skön söndag.

För övrigt har jag spenderat många timmar vid Åbo Svenska Teater. Jag sökte statistjobb på hösten och medverkar nu i rockmusikalen Jesus Christ Superstar som har premiär den 13:e februari. Statisterna hade redan ett par övningar i december men nu i januari har vi haft fullt ös på övningsfronten. Det har varit 4-6 övningskvällar per vecka. Jag glad för att ha chansen att på detta sätt kunna medverka i en musikal för jag studerar inte scenkonst eller jobbar ju inte på heltid med teaterprojekt.

Emotionell turbulens i Vasa

Jag åkte till Vasa på lördagen den 11:e januari för att få komma bort från den sura vardagen. Rubriken är en riktigt bra beskrivning av tiden där. Det var en hel del på det emotionella planet som jag fick smälta. Det var bra att jag hade möjlighet att göra det i en annan stad. Jag är tacksam för alla de sköna typerna som jag fick vara med i Vasa och allt stöd som de har gett. Det var också fint att återvända till Åbo och bli bemött av mera sköna typer.

Jag dök djupt. Märkte sedan att vi var i olika faser och hade olika förväntningar. Jag ångrar inte det. Jag hoppas att det inte skulle ha gått så här. Det kändes så bra och spännande. Hjärtat hinner inte med i svängarna.

Ännu en sångtext. I min situation hann det inte gå så djupt men sångtexten där nere beskriver min emotionella tillvaro ganska bra. Nog blir det bra. Jag behöver bara ta tid, ta det lugnt och minnas att vila. Passenger, take it away!

Passenger – Let Her Go

Staring at the bottom of your glass
Hoping one day you’ll make a dream last
But dreams come slow and they go so fast

You see her when you close your eyes
Maybe one day you’ll understand why
Everything you touch surely dies

Staring at the ceiling in the dark
Same old empty feeling in your heart
‘Cause love comes slow and it goes so fast

Well you see her when you fall asleep
But never to touch and never to keep
‘Cause you loved her too much
And you dived too deep

Well you only need the light when it’s burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go

Only know you’ve been high when you’re feeling low
Only hate the road when you’re missin’ home
Only know you love her when you let her go

And you let her go

Blame It On My Youth

Nu kommer det igen ett inlägg med en sångtext. Beklagar att jag inte kan bjuda på så mycket personlig text. Jag har inte just nu lust att skriva så jätte mycket här på bloggen. Det är just nu jobbigt. Igen. Favorit i repris. Tur att jag har nära och kära som vill hjälpa mig och ta hand om mig. Jag låter artister tala för min del just nu. Ibland berättar texterna något som mer eller mindre passar ihop med ens egna liv. Ibland slår artisten huvudet på spiken som i ett tidigare blogginlägg. Den här sången gillar jag och just nu passar texten in i mitt liv. Förutom att ”you meant” borde vara ”you mean” i mitt fall.

Blame It On My Youth (Edward Heyman & Oscar Levant)

If, I expected love, when first we kissed, blame it on my youth
If only just for you, I did exist, blame it on my youth
I believed in everything
Like a child of three
You meant more than anything
You meant all the world to me

If, you were on my mind, all night and day, blame it on my youth
If, I forgot to eat, and sleep and pray, blame it on my youth
If I cried a little bit, when first I learned the truth
Don’t blame it on my heart, blame it on my youth

Huvudet på spiken

Ja, ibland slår en artist huvudet på spiken.

Melissa Horn – Säg att du behöver mig

Ge mig en tid som jag kan hålla
Ge mig en plats där jag kan va
Ge mig en värld där jag kan gå vilse i
Ge mig ett svar på vart jag ska

Jag har börjat se det som förlorat
Chanserna som jag har sett förbi
De dagar jag saknade en vardag
Och gav för mycket plats åt fantasin
Jag behöver höra dina ord
Efter månader av omotivation

Säg att du behöver mig, igen
Säg att du behöver mig

Ge mig en vän att hålla handen
Ge mig ett råd som jag kan ta
Ge mig en roll som jag kan växa i
Ge mig allt jag borde ha

Jag har stått bakom en spegel
Försökt att se vad jag ska se
För jag har hört att man blir vacker
Först när man känner sig som det
Jag behöver höra dina ord
Efter månader av omotivation

Säg att du behöver mig, igen
Säg att du behöver mig

Tolv år sedan

Vistelsen i hemstaden var bra och riktigt nödvändig. Det kändes inte alltid så bra och skönt men jag vet att det var bra att ta en liten paus. När jag började ställa in mig på att återvända till Åbo så kändes det dock att jag inte var riktigt utvilad eller fridfull men på fysiskt vis i alla fall. Nåja, jag åt kanske för mycket godis under den veckan men lite vardagsfestligheter kan man väl tillåta sig själv? När jag kom till Åbo var inte känslan något vidare. Jag tog mig själv i kragen ändå och stack iväg till akademiområdet för att äta en sen lunch. Jag gick sedan vidare till ett annat lunchställe för att ta en kopp kaffe och jag fick träffa ett gäng vänner som råkade ha kaffepaus på samma ställe. Fastän jag hade suttit på tåget i fem timmar så var det skönt att direkt hoppa in i Åbo-vardagen, träffa vänner och sedan ta itu med saker som skulle göras.

Dagarna efter det har nu inte varit direkt några höjdare. En vän undrade om jag har höstdepression. Kanske jag har något sådant på gång. Kanske jag har svårt att erkänna det. Det är nog något som har hängt med från barndomen. Föreställningar om att jag inte får visa att jag blir alltför berörd av saker eller händelser. Föreställningar om att jag måste vara stark. Föreställningar om att jag helst bör göra allting själv så då vet jag att jag vågar ta tag i situationen och då vet jag att jag har kontroll. Föreställningar om att fast det tar emot som måste jag bara bita ihop och kämpa vidare.

I alla fall känns det som att jag har en hel del att ta itu med inombords men jag vet inte exakt vad. Visst, en del av nedstämdheten handlar ju om hjärtesorg och hur jag förhåller mig till det. I samband med det så har annat också kommit upp till ytan. Kanske just för att jag för en gångs skull respekterar mig själv och tillåter mig att vara besviken och ledsen. Det är helt ok och det betyder inte att jag anklagar någon för det. Det är bara helt hälsomsamt att erkänna att nu är jag inte ok med situationen men att jag tar itu med den.

Igår gjorde jag inte så mycket. Jag var i princip bara hemma, surfade och lyssnade på musik. Jag började i något skede fundera över saker som skett i mitt liv. En ganska betydande händelse men samtidigt väldigt diffus sådan kom upp till ytan. Det har den gjort många gånger tidigare också. År 2001 dog en vän till mig då han var 16 år. Jag skulle fylla 16 den hösten då det hände. Jag minns den konstiga känslan som jag hade under den perioden. Jag tyckte att jag verkade inte bli berörd av allt detta och undrade om det var något fel på mig. Var jag likgiltig? Min föräldrar märkte dock en betydlig förändring i mitt beteende. Kanske var det mitt sätt att behandla döden. Jag försökte tänka logiskt, jag rationaliserade händelsen. Jag försökte tänka logiskt så att jag skulle förstå situationen och ha allt under kontroll. Kanske för att på något sätt undvika den egentliga sorgen och tårarna. Jag vet inte, kanske var det så.

Min vän var en dramatisk person. Han var spontan och energisk. Ibland var han bara lite för mycket. I alla fall för en lugn och blyg kille som jag.  Hans energiska sida hjälpte mig ibland och det är jag tacksam över. Han fick mig att börja spela fotboll i det lag som han också spelade i. Han hade också en del problem som han kämpade med. Han sade åt mig en gång att han hade försökt ta livet av sig. Jag minns inte mera om han också nämnde att han hade försökt en annan gång också eller om han hade bara tänkt det då. Jag vet inte om han verkligen hade gått så långt att han hade varit fem före döden eller om han överdramatiserade. Nåväl, det är inte varje dag som en kompis säger att denne försökt ta livet av sig men ändrat sig i sista minuten så jag tar det på allvar. En del till detta var säkert för att han var spelberoende. Han spelade mycket på spelautomater och ibland gick det för långt. Både med själva spelandet och när han skulle ha mera pengar.

Vi hade många stunder då vi funderade mycket om djupa saker och han kanske upplevde att han inte behövde låtsas vara någon med mig. Jag kände mig också bekväm med att vara mig själv när vi var på tumanhand och funderade. Jag vet inte hur han betedde sig med andra kompisar när jag inte var närvarande och säkert hade han andra som han kunde fundera djupa saker med. Jag vet dock att när vi kom in i tonåren så blev det viktigt för honom att var ”cool” inför de andra populära killarna och brudarna. Ibland upplevde jag att han övergav mig för att kunna vara uppskattad bland brudar eller tuffare killar. Han kunde dock bete sig på ett mera lugnare och anspråkslöst sätt när det var bara vi två. Ja, alltså när han inte var så energisk och spontan. Jag minns en gång då vi gick i högstadiet när vi skulle gå ut ur klassrummet och han knuffade mig i ryggen och sade högt något i stil med att ”Gå nu lite snabbare”. Jag blev väldigt irriterad och sade högljutt att flickorna ser nog att han är så tuff. Jag såg på honom och han blev en aningen tyst för att jag hade ”blottat” honom inför brudarna. Jag var kanske förvånad över att jag hade lyckats ”slå tillbaka”. Mest var jag irriterad för att han kunde överge mig sådär bara för att verka tuff inför andra. Han var ju min vän. Samtidigt visste jag varför han gjorde det. Så jag blottade det för honom och för de som hörde det. Jag förstod mig inte så mycket på det här att försöka se bra ut i andras ögon och vara en av gruppen. Jag var en ensamvarg men jag hade nog vänner. Visst skulle det ha varit smått roligt att vara lite mer populär men det var inte ändå något för mig. Jag menar inte att jag var immun mot tanken om att försöka bevisa mig för andra och se bra ut inför brudarna. Jag hade dock dåligt självförtroende och var jätteblyg. Senare har jag märkt att min ambition att försöka vara tillräckligt bra för andra människor har uttryckts i form av prestationer som t.ex. musik. Det är dock en annan berättelse.

Mot slutet av högstadietiden började våra vägar skiljas åt. Vi började umgås mer och mer med våra respektive nya kompisgrupper. Jag fortsatte till gymnasiet och han till yrkesskolan vilket skapade ett ännu större avstånd mellan oss. Jag minns att en höstkväll år 2001 skulle jag träffa honom och jag tror att vi inte hade setts så mycket kring den tiden. Vi spelade pingis och jag minns att det fanns en frid över den situationen. Vi båda var avslappnade och talade om saker och skojade. Jag tyckte det var en bra kväll och jag tänkte att jag borde säkert ringa åt honom igen. Jag kände mig lite skyldig för att det oftast hade varit han som ringde och undrade om vi skulle göra något. Delvist var det pga. hans iver att ringa som gjorde att jag inte sedan var så ivrig att ringa honom. Jag tyckte om att vara för mig själv också jätte mycket. Jag var ju en ensamvarg. Vi spelade länge och till sist kom hans syster in och sade att min pappa hade ringt att jag skall söka mig hem för det börjar vara så sent. Om jag minns rätt så blev det sista gången jag skulle umgås med honom.

En morgon samma höst blev jag väckt av min mor. Hon sade att det fanns en notis i tidningen om att min vän är försvunnen. Jag tänkte inte så mycket om det då för jag tänkte att han hade i sin spontanitet bara stuckit någonstans och skulle hittas snart igen. Sakta men säkert började det ändå sjunka in att jag troligtvis skulle aldrig se honom igen. De hittade honom i ett dike. Jag fick aldrig riktigt något klart svar angående hans död. Han var diabetiker och han hade troligtvis glömt att ta sin insulinspruta och sedan svimmat. Hade han ändå gjort det med flit? Han hade just då haft stora svårigheter med spelandet. Han hade varit ansvarig för pengarna som samlades in för en klassresa. Beroendet hade blivit för svårt och han hade använt en del av pengarna, om inte allt, till spelautomaterna. Han hade berättat det för mig. Om jag minns rätt så försvann han den morgonen som pengarna skulle redovisas. Troligtvis hade han fått panik och cyklat iväg. Sedan vet jag inte vad som hände. Föll han med cykeln och slog huvudet? Glömde han att ta sin insulinspruta eller lät han bli med flit? Eller tog han en överdos? Jag fick aldrig ett klart svar. Vi som hade varit med honom i samma högstadiegrupp fick ha en diskussionsstund med vår fd. klassföreståndare. I samband med detta kom det fram att polisen tror att det troligtvis var självmord.

Jag visste inte vad jag skulle tänka då. Jag skämdes för att jag inte var tillräckligt ledsen eller för att jag inte grät. Jag var också orolig för att jag borde gå på hans begravning. Där skulle finnas sorgen och så många ledsna människor som skulle gråta och jag tyckte det var för mycket för mig. Jag minns att jag diskuterade detta med en kompis och han tyckte också att det var en jobbig tanke att vara på begravningen med alla gråtande människor. Det visade sig att begravningen skulle ske i stillhet. Jag kände en lättnad. Troligtvis kände jag också skam för att jag tänkte så. Jag minns också att jag lyssnade mycket på Limp Bizkits My Way. Han hade en gång lånat av mig skivan som denna låt fanns på. Han verkade gilla deras musik och kanske genom att lyssna på denna låt blev ett sätt för mig att ta itu med sorgen och döden.

Det hände tolv år sedan. Det känns bra att skriva ner en del av det som jag gick igenom då och det hjälper mig att få perspektiv och att vara ärlig mot mig själv. Nu skall jag gå och lägga mig. En ny dag med möjligheter väntar på mig.

Escapist Odyssey

För tillfället är jag hemma i hemstaden och tar det lugnt. Upplevde att jag behöver ta avstånd från vardagen i Åbo och vila själen, sinnet och hjärtat en stund. Delvist önskade jag att jag skulle kunna ”stänga av” genom att söka mig norrut men så enkelt är det inte. Fortfarande tänker jag på en och annan sak men så är det nu bara. Det som jag mest önskade var att jag kunde ta en liten paus så att jag får vila lite och så att jag kan få någon ordning på mina råddiga tankar. För att få lite perspektiv. Vissa stunder är jobbiga och jag känner mig ledsen eller borttappad. Ja, det är råddigt. Jag tyckte att jag redan har tänkt logiskt och rationellt och borde ha allt på klart redan nu. Ibland undrar jag om jag bara hamnat i en gråzon eller om jag bara överdramatiserar. Ja, jag får väl erkänna att jag är en människa som känner och att det är ok att vara ledsen, konfunderad eller bara känna sig borttappad.

Under de senaste två veckorna har jag återvänt till att skriva sångtexter och komponera låtar. Jag har haft visioner om olika projekt som jag skulle kanske vilja göra. Det har funnits tre huvudsakliga projekt: ett akustiskt ”mysmusik”-projekt, ett metalprojekt och ett ”elektronisksynthmusik”-projekt. Jag fick en kväll lite mer inspiration och tog mig själv i kragen. Jag bestämde mig för att bli lite aktivare med ett projekt som jag kallar för Escapist Odyssey. Jag hade redan för en tid sedan startat en blogg för detta projekt med den var tom ända till förra veckan då jag publicerade det första inlägget. Denna resa var först ämnad som ett elektroniskt musikprojekt men just nu så vill jag experimentera mera och bara skapa musik och se vad det blir till. Det är skönt. Jag har så lätt för att få ångest för att jag inte vet vart jag skall föra musiken och blir så knäckt om det inte funkar som jag önskat eller för att jag inte vet vad jag önskar. Eller något i den stilen. Jag försöker fokusera mindre på att tänka i förväg och istället bara jamma och känna efter vart musiken vill föra mig.